Sök
    Arkiv
Kalender 2019 Smycken Försäkra din katt

Vad är egentligen kärlek? Det finns en kärlek mellan man och kvinna, en annan mellan mor och barn, en mellan riktigt goda vänner, men också en kärlek mellan människa och djur. I mars 1990 föddes en lilamaskad hona precis på min födelsedag. Hon fick därför namnet Rawalpindi´s Happy Birthday, men hennes smeknamn blev Peppen.

Först tyckte jag det var konstigt att hon var ensam i kullen, men sedan förstod jag att en vacker diamant strålar bäst i sin egen glans. Peppen var en vacker hona som snabbt blev upptävlad till EC och hon var också en bra avelshona och gav mig totalt 24 vackra barn och fick genom dem även titeln DM. Peppen var lika mjuk i sinneslaget som sin lila färg. Jag älskade allt på henne, men det jag tyckte allra mest om på henne var hennes mjuka nos, som jag ofta pussade på!

Hon var en frisk och stark hona och de enda veterinärbesök hon gjorde var för vaccinationer och tandrengöring. Men när hon var 15 år gammal så drabbades hon av åldersnjursvikt. Vi provade med specialfoder, men hon avskydde det så i stället fick hon en medicin, Fortecor, som lindrade besvären och fick henne att må mycket bättre.

Vi levde väldigt nära varandra och jag kallade henne min vita ängel. Hon ville helst sova på mitt bröst och det lindrade min värk från fibromyalgin när jag hörde hennes lugna andning och det rytmiska spinnandet.. Det var under dessa nätter som alla dikter till henne kom till. Vi var två som var som en och vi älskade verkligen varandra och jag var så glad för varje dag vid hade tillsammans.

Men plötsligt en dag i juli 2006 blev hon dålig och kräktes alldeles mörkgult. Först trodde jag det var en sommarsjuka, men det gav sig inte så jag for med henne till veterinär. Det var något som tillstött och veterinären rådde mig att låta henne somna in då hon ändå var 16, 5 år gammal och han inte trodde hon skulle klara en massa provtagningar. Jag läste en av alla mina dikter för henne, strök över hennes mjuka päls och när hon fick sprutan lade hon bara ner huvudet mot min arm och somnade lugnt. Tårarna bara rann och det värkte i hjärtat när jag gick och bar på henne och vaggade hennes varma kropp i min famn. Till slut lade jag ner henne och skulle gå, men vid dörren var jag tvungen att vända och gå tillbaka och ta upp henne en stund till. Det var svårt att ta farväl.

Jag hade tidigare bestämt att den dag hon gick bort så skulle hon brännas separat och jag ville ha hennes urna kvar då jag inte kunde tänka mig att gräva ner henne i jorden. Och så blev det. Det blev en svår tid efter hennes död och jag bara grät och grät av sorg och saknad. En god vän sade, att efter en tid skulle jag känna att jag gråtit färdigt, men så har det inte blivit; jag gråter fortfarande efter min vita ängel. Peppen sådde ett kärlekens frö i mitt hjärta och mina tårar kommer för alltid att hålla kärleksplantan vid liv och därför kommer min kärlek till henne aldrig någonsin att dö.

Birgitta Strandberg
Rawalpindi´s birma




© 2018 Kattluckan